En sång kan klinga genom tiderna. Den rostar inte. Den behöver inte putsas, vårdas, oljas eller läggas på en hylla eller i ett valv. Det råkar vara så att en sång är långt mer kraftfull än någon strålkanon som någonsin uppfunnits.   L. Ron Hubbard

astän L. Ron Hubbard aldrig räknade sig själv som professionell musiker i egentlig mening, är hans insatser på musikens område allt annat än obetydliga. Han var balladsångare i radio på 1930-talet, och den funktion som han fyllde i radion kom senare att övertas av Arthur Godfrey (berömd amerikansk radiopersonlighet). Hubbard fortsatte att komponera och framträda livet ut.

     På 1970-talet organiserade och repeterade han med flera uppträdande grupper, och arrangerade även musik för dem. I hans arbeten om musik finner man ett antal viktiga observationer, som t.ex. hans analyser av countrymusik, flamenco, traditionell orientalisk musik och t.o.m. rockmusik (om vilken han korrekt påpekade att den höll på att bli alltmer primitiv). Värda att nämnas bland hans kompositioner från den perioden är hans förnyande blandning av modern jazz, reggae och calypso, liksom hans moderna utnyttjande av traditionella spanska och österländska former. Högst förnyande är också hans beskrivning av vad han kallade “lagarna om klangproportioner”. Dessa visar att man genom att använda instrument av liknande slag, men med aningen annorlunda klangfärg, kan lösa det gamla, besvärliga problemet med ljudneutralisering, dvs. då ljudet av ett instrument “utplånar” ett annat, oavsett den volym med vilken något av instrumenten i fråga spelar. Många fackmän har föreslagit olika botemedel, men L. Ron Hubbard var faktiskt först med att både ta isär problemet i dess beståndsdelar och fastställa dess lösning.